Stellaefoto

Ännu en helg har passerat och den har varit bra men som vanligt alldeles för kort, åtminstone en dag för kort. I lördags var jag på tågstationen i Gävle lite efter 9 för att åka vidare mot Stockholm och som vanligt var jag ute i sista stund och kom till perrongen ungefär 2 minuter innan avgång. Tåget hade dock inte samma punktlighet utan dök upp en kvart efter avgångstid på grund av ett par otrevliga passagerare som polisen fick ta hand om i Gävle. Inget ont som inte för något gott med sig för tack vare förseningen hann jag in på stationen och köpte lite mellanmål vilket skulle visa sig välbehövligt någon timme senare.

 

Tåget rullade äntligen från stationen och jag skickade iväg ett kort sms till min mor om att jag skulle bli lite sen men att jag nu var på väg. När vi sedan ska lämna Arlanda så får vi stoppsignal pga en möjlig olycka och ingen prognos om när vi kan åka igen. Samtidigt som jag sitter fast på tåget anländer min mor till T-centralen som nyligen byggts ut och hon känner sig mer och mer stressad över att inte hitta. Att jag blir ännu mer försenad gör inte saken bättre men tillslut hittar hon någon anställd som kan visa henne till en utgång och sedan kan min far lugna henne över telefon. Hon hinner till och med shoppa ett par byxor innan jag kommer fram. Så varför berättar jag detta egentligen kanske ni funderar över...jo, under den timmen jag satt och väntade på att tåget skulle rulla vidare fick jag inte en sekunds stresspåslag eller oroskänslor trots att min mor väntade på mig. Hade detta hänt mig för ett år sedan hade jag garanterat suttit som på nålar på tåget, blivit irriterad över bristen på information och kommit fram till Stockholm både stressad och på dåligt humör. Med andra ord har jag gjort stora framsteg i mitt sätt att hantera oväntade situationer vilket jag just nu känner mig väldigt stolt över, det nya inre lugnet håller i sig.